Bara drygt tio dagar
efter hemkomst från Fagliga Fausko var det dags för en lugn och avslappnad afton
på kontoret. Vi inledde med att se och ta lite på de nya exklusiva
Miles-pennorna som de allra mest priviligerade av er där ute kanske kommer att
få äran av att äga inom kort. Därefter stämde vi upp i skönsång i ett lätt
retroaktivt firande av Gørans 25-årsdag, hälsade John-Arne officiellt välkommen
in i värmen varpå Tom Georg sparkade igång sin sedvanliga genomgång av organisatoriska
och monetära angelägenheter. Ny virtuell utlandstur sedan, denna gång med den
senaste blomman i buketten Miles (för att citera en lokal poet) som guide.
John-Arne hade varit på Oktoberfest i München med några kamerater och serverade
ett bildspel till oss åskådande gamlingar, som blev mäkta imponerade över att
de hade överlevt hela fem dagar i öltälten...
Lagom till den
avslutande sliden, ringde de från Marits kantine och meddelade att
raspeballmiddagen var leveransfärdig. Dags så alltså för ett återfall till
rollen som matskribent. Det blir dock en kort en. Undertecknad hade nämligen,
ovetande om kvällens meny, tagit för sig rejält av lunchen på BKK, som bestod
av ... ja just det; raspeballer. Fortfarande mätt var det svårt att plocka fram
den vanliga entutiastismen, men gott var det. Riktigt gott faktiskt. Ett klart
tärningkast fem. Jag blev faktiskt mätt nu igen när jag började skriva om det,
så tyvärr – jag går inte mer in på detaljer än så. Gott. Fem. Gärna igen. Med
förannonsering...
Kvällen
avslutades med ännu en trevlig pokerrunda. Jag är absolut ingen stor
spelentusiast, men detta är kul. Kanske är det sällskapet (troligen), men det
må så vara. Vi har det iallafall väldigt gemytligt runt bordet. Vem vann så? Legenden
säger att det, långt efter att alla andra hade gått hem, utkämpades en duell på
liv och död mellan Gaute och Sheriffen själv, och att det ut från kontoret gick
en lycklig och lättad sotraværing...